Innan jag släpper Lasse loss vill jag också skryta med att jag förresten också träffat en av Brynäs grabbar, som då när dessa bilder togs var vi i Furuviksparken och leker med mig...eller jag försökte iallafall, men han var svår att hinna ikapp å det gick gick så snabbt att jag mådde riktigt illa efteråt.

Så min lilla gulliga sportchef nu får du ta över.
Mina damer å herrar låt mig presentera Lasse Anrell;

Jag hade hellre varit en nunna mitt i ett gruppsex än...

Det var en förlovad vår i slutet av 1900-talet. Det var ishockeyslutspel och
det var alltid en upphetsad kulturform. Åtminstone i det förr århundradet.
Kanske skulle det förbli så för alltid. Men det vet man ju inte.
Han skrev om ishockey i den stora kvällstidningen och det blev en kalabalik
utan dess like, för aldrig förr hade - sades det - en krönikör haft så fel
så många gånger. Och aldrig förr hade så många glatt sig åt hans ständiga
fel.
Till slut gav han upp:
”Det är bara att kapitulera. Och abdikera.
Brynäs gör jobbet som krönikör omöjligt. Just när den feta damen ska börja
sjunga smäller Brynäs igen kistlocket.
Jag abdikerar och låter Brynäs skriva segerkrönikan själv.
–Jag tycker du ska börja med ”Liket lever”, säger Anders Huss.
Jag sätter mig på en soptunna i omklädningsrummet för att visa att jag inser
min plats. Han är inte missnöjd.
–Skriv att vi har en bra lagmoral, vi jobbar för varann.
*Hur skulle du beskriva hur ni kunde tända efter utskåpningen senast?
–Vi citerade valda delar av kvällspressen... Slaktmask och sånt du vet...
Jag förstår.
*Hur skulle du sluta krönikan?
–Nja, jag skulle skriva som jag sa till Andreas Salomonsson på slutet vid en
tekning: ”Hur går det med Framtidskyrkan?” Han sa: ”Öh...”. Jag sa: ”Ja,
skäller inte Sten Frisk på er i båset nu...?”.
(Han sa så för den vilsne krönikören hade skrivit i tidningen att Modos
tränare Per Bäckman mest påminde om Tre Kronors psykopat Sten Frisk alias
Per Ragnar.)
*Tyckte han det var roligt sagt?
–Jag vet inte. Han svarade bara med ett rapp över armen på mej...
Ove Molin hade lite andra förslag på uppläggning av krönikan:
–Regisserat av ”Teskedsgumman”, föreslår han.
Det ligger nåt i det. Strålande hela matchen. Och hans sekundlånga hållning
av pucken innan han passade Tom Bissett vid segermålet var kvalificerad
konst. Och smeknamnet Teskedsgumman verkar han ha accepterat sent omsider.
Han är ju inte så stor.
Krönikören hade skrivit att SM-finalerna mellan Modo och Brynäs skulle bli
slakt. Modo var så överlägsne. Sååå överlägsna. Slaktmask på.
Det blev inte så. Det var jämt. Men i tredje matchen fick han äntligen rätt.
Han var överlycklig. Han skrev:
”I tredje finalen kom den till slut: slakten. Maken till utspelning som den
Modo bjöd Brynäs på i andra perioden har jag aldrig sett i en svensk
hockeyrink.
Det var det här jag såg framför mig när jag skrev de till i går klockan
19.09 lätt hånade orden om att finalerna mellan Modo och Brynäs skulle bli
en slakt. Per Bäckman var beredd att gå ännu längre efter matchen.
–Vi malde ner dom totalt, sa han.
Köttfärs. Typ.
Brynäs tränare Roger Melin var också tydlig:
–Spelar vi inte bättre än så här är vi inte värda att vinna SM-guld. Andra
perioden kunde slutat 17-0.
Klasskillnad. Slaktmask fram. Pang.
5.49 i andra perioden förstår jag att något stort är på väg att hända. Per
Bäckman står i båset, milt leende och applåderar ett byte med
Svartvadet-kedjan. Stående ovation från tränaren med vinterögonen. Det var
verkligen en speciell kväll.
Det var 40 minuter Modo mot Lill-Honken i Brynäs mål. 29-7 i skott. Det var
förnedring. Avklädning. Klasskillnad. Jag hade hellre varit en nunna mitt i
ett gruppsex, eller en överkänslig allergiker med huvudet i ett bålgetingbo,
än att vara en Brynäsback i det inferno Modo skapade. Jag pratade med Ove
Molin efter matchen och han sa nåt om att det var som att stå stilla och
bara se motståndare yra förbi en utan att riktigt fatta vad som hände. Låter
inte särskilt behagligt.
–Där fick du din slakt, Agrell, sa en Modoledare.
–Mmm, sa jag.
Jag kände ändå ett visst medlidande med Brynäs. De har spelat skickligt och
heroiskt i två matcher. Spelat jämnt tack vare disciplin och aggressivitet.
Men så kom tredje matchen och TV 4 var där och det blev en klassisk
genomklappning inför hela svenska folket. Hade Kurt Vonnegut varit
hockeykrönikör hade han haft ett ord för det hela: ”Slakthus 3”. Så kan det
gå.
Den totala förödmjukelsen var när Daniel Sedin stod helt stilla ute i högra
sarghörnet och bara lär pucken ligga framför sig. Tio långa sekunder som om
han menade att ”kom och ta mej din jävel om du vågar.”
Ingen vågade.
Radiosportens Christer Jonasson uttryckte det kanske allra bäst:
–Bröderna Sedin spelar som systrarna Graaf ser ut.
Jag tror att han menade att de spelade... i cirklar.
En sak är viktig att komma ihåg. Brynäs kan mycket väl vända det här på
torsdag. Förra året var finalerna nästan lika ojämna. Åt båda hållen. Fram
till femte matchen.
Brynäs är nere för räkning. Men inte helt utslagna.”
Det var en brasklapp. I fjärde matchen kom alltså vändningen. åt andra
hållet. Modo ledde i Gävle. Men Brynäs gick i kapp och vann. Och krönikörens
abdikation som vi redan läst inledningen på.
Ove Molin, den lille anfallspelaren berättade hur de laddat upp. Tränaren
hade haft undervisning i svensk jordbruk för dem:
”Vi fick lära oss vad slaktmask är för nåt i dag före matchen. Inte så
trevligt, kanske...
Detta apropå ett par krönikor från en krönikör tidigare under finalspelet.
–Jag förstår... grattis till segern, men det var väl inte så trevligt i
Örnsköldsvik heller i tisdags...?
–Nej.
Även tränaren Roger Melin fick uppgift att skriva tidningens krönika
istället för den abdikerade krönikören:
–Ja, men helst vill jag ju att du sågar oss och skriver att vi är värdelösa
och förlorar. Vi har ju haft en viss hjälp av dina artiklar när det gäller
tändningen. Vi laddade genom att prata om att vi ska åka upp till det där
slakthuset igen.
*Så jag blir hedersmedlem nu i Brynäs?
–Nja...
Pär Djoos då?
–Nja, det där du skrev att förra matchen kändes som att vara som en nunna
mitt i ett gruppsexparty, det var jävligt bra. Kan vi ta det igen?
*Du måste komma på nåt nytt.
–Ja, fast det kanske känns så just nu för Modospelarna när Bäckman tar hand
om dom.
Bara några rader också om Tom Bissett. I tre finalmatcher har han sett ut
som Alfons Åbergs hemlige kompis Mållgan som är bra att ha men aldrig finns
där när han verkligen behövs. Skyttekungen utan skytte. Men på sex minuter
förvandlades Mållgan till en verklig kompis. Tre fantastiska mål. Kan vara
värda ett guld.
Noterade också att vid ledning 5-4 började Modo hämta guldhjälmarna ute i
omklädningsrummet. För tidigt, om man säger. Sånt är aldrig bra.”
Så gick resan till Örnsköldsvik och den sista helt avgörande matchen. En hel
bygd var i spänd förväntan. Skulle Ångermanland äntligen vinna svenska
mästerskapet? Tv var där. Mångmiljonpublik. Spänningen var enorm. På spelare
och på publik.
Och krönikören var där. Det var inte tal om slaktmask längre. Det var mest
tal om att återfinna det förlorade ansikten.
Det gick som det gick. Han skrev i sitt förvirrade tillstånd:
”Det finns inget större i det här landet än att vinna SM-guld i hockey. Det
finns heller inget svårare. Modo hade allt som behövdes - men det räckte
ändå inte. Folk grät öppet i Kempehallen. Men i Gävle firar en helt bygd det
största och svåraste man kan vinna.
Grattis, Brynäs, jag är den första att gratulera. Så fort jag hunnit torka
av mig fjorton liter champagne.
Jag vill inte vara alltför självupptagen en dag när Brynäs vunnit SM-guld på
ett bragdmässigt sätt. Men eftersom jag måste ta en paus i skrivandet för
att tömma min dator på någon deciliter champagne då och då är det mig kanske
väl unt.
Jag blev nämligen ett smärre offer för firandet i omklädningsrummet. Höll
mig diskret i bakgrunden. Någon undrade när Brynäs spelare skulle börja
slakten - av mig. Jag hade ju, som någon kanske läst, skrivit att Modo
skulle slakta Brynäs och vinna tre raka. Morsning.
Jag var så diskret mitt i firandet. Tills jag plötsligt hör Anders Huss röst
genom hela rummet:
–Krönikören! Stoppa honom!
Jag flyr. Försöker gömma mig under Ove Molins suspensoar men upptäcks, den
är för liten, jag dras fram och firas genom att dränkas i en ocean av
ljummet bubbelvatten. Hela Brynäs lag skriker ”SM-guld, SM-guld”. Det kippar
om mina skor, min mobiltelefon kluckar, min kavaj luktar fuskchampagne. Det
är hur kul som helst.
Ingen kan säga annat än att Brynäs är värdiga vinnare. De har gjort ett
starkt slutspel. Jävligt starkt. Iskallt taktiskt har Roger Melin tagit dem
igenom förtal och utspelningar. De har alltid hamnat på fötter och spelat en
vacker, värdig och effektiv hockey.
–Kommer du ihåg vad du skrev efter en match i Gävle i höstas, säger Pär
Djoos i omklädningsrummet. Han har en öl i handen. Jag har en flaska
champagne i kavajfodret. Han har guldhjälm. Jag har en mobiltelefon som
kluckar.
–Nej, säger jag.
–Du hade rätt den gången, säger Djoos. Han är en legend. Framröstad i Brynäs
alla tiders lag. Proffs i New York och Detroit. Sparkad av Lasse Falk. Lika
hedrande allt det där.
Tänk att få äta en korv med mos med Pär Djoos, sjunger Traste Lindén.
–Vi hade slagit Modo med 5-1 hemma i serien.
Okej, vad skrev jag?
-Du skrev att är det några som ska kunna slå Modo i slutspelet är det Brynäs
med en perfekt blandning av målgörare, unga hungriga, och gamla spelare som
Djoos, Huss och Kyrö med stort Brynäshjärta. Det stämde ju.
–Även en blind krönikör...
Det var några av de rutinerade spelarna i Modo som visade sämst nerver.
Svartvadet, Salomonsson, Påhlsson, till och med Kaberle fumlade med pucken.
Modo har bjudit på ett mycket bra slutspel, strålande i vissa stunder.
Andraperioden i tredje finalen måste ha varit en av de bästa perioder som
nånsin spelats av ett svenskt lag.
De hade guldet nere i fickan i torsdags vid 4-1. Men det räckte inte. 27
poängs serieledning visade vara värt: inte ett skit. Det är bittert.

Texten kommer ur min sportchef Lasse Anrells nya bok "Mannen som kunde tala
med pelargoner" (B Wahlströms)