"Grease" på Cinateatern i sthlm med premiär 1991

Då jag tänker på mitt arbete och minnen av "Grease" på China Teatern 1991 då jag var kostymdesigner till hela uppsättningen och 1992 fick jag "Guldmasken" för bästa kostym av samma föreställning. Ett pris som jag senare varit nominerad två gånger till.
Mitt arbete av denna underbart "flotta", glittriga och smått kitchiga musikal började med att jag försökte jobba bort minnena som jag hade från filmen "Grease" med John Travolta och tvålfagra Olivia Newton John.
Jag ville att Chinateatern med Hasse Wallman i ledningen skulle ha en "egen" tolkning. Allt från 50-talets ungdomskultur som fick växa fram utan att en hel föräldrargeneration flög i taket och försökte bromsa eller förbjuda den.

Pernilla "Sally"Wahlgren och Lars "Danny" Bethke var kärleksparet som allt kretsade kring.

En gång för länge sedan var rock en sprillans ny musikstil. För varje år blev bilarna allt bredare, blankare och vräkigare och alla som NU är mogna var DÅ unga och besvärliga.
Rock ´n roll-generationen fick de flesta av sina förebilder från USA. 50-talet var super-amerikaniserat.
I den amerikanska medelklassen bar miljoner tonåringar på filmstjärnedrömmar. De underblåstes av Hollywood - och den allt mäktigare skönhetsindustrin.

Att den här musikalen heter "Grease" är ingen slump. På den tiden betydde Grease att man smörjde in sitt hår med fett.
Många av de nya make-upp produkterna innehöll dessutom guanin, en kristallsubstans som förekommer i fiskfjäll, guano och andra djurexkrement. Denna härliga ingrediens gav både färger och puder dess skinande lyster!

Vid tiden av denna rockmusikal, skulle killar se ut som killar och tjejer som tjejer. Arbetande (blue collar-) ynglingar, vågade ta ut svängarna mer än college-studenter. Där gällde James Dean- looken medan arbetarungdommens ideal var Elvis, med polisongerna, fett i håret och den rebelliska hårtussen, skenbarligen slarvigt dragen ur den höga, glänsande våg som fulländade frisyren.
Begrepp och utryck som miljöförstöring, osunt och miljöfarligt var okända. Femtiotalet var verkligen fyllt av välstånd, drömmar och - ångest.

Unga flickor skulle bara ha läppar som Joan Crawford, ögon som Elizabeth Taylor och hår som Marilyn Monroe.
Några "nöjde" sig med den naturliga looken, med ideal som Doris Day, Andrey Hepburn och Grace Kelly.
Hollywood styrde allt! Där skapades de ideal och trender, som snabbt spred sig runt världen och sögs upp av skönhetssalongerna.

På femtiotalet fanns ingen tjejfotboll. Då var tjejerna våpiga och fnittriga. man bytte filmstjärnepoträtt som låg i tuggummipaket. Två Ester Williams mot en Clark Gabel. Coca-Colan kom, 25 öre flaskan. Man tjuvrökte. John Silver. de gick att köpa lösa. Två för 25 öre.
Raggarna föddes. Och även jag föddes! så jag måste nog säga att det är ett väldans fint årtionde, femtitalet!!!

Ensemblen i denna föreställning var helt fantastisk. Pernilla Wahlgren,Petra Nielsén, Sara Lindh och Anna Norberg är alla starka och duktiga tjejer. Lite ny var då Lars Bethke som fick öva hårt för att fixa huvudrollen mot Pernilla. Dansa kunde ju pojken redan men han hade ju en massa sång också. Kim Solucki, Peter Jöback, Dan Malmer och Rickard Herrey var andra som var duktiga.

Peter i sin "Tonårsängel" går till historien. Jöback var inte tränad då som han är nu och kämpade hårt med att "banta" ner sig till premiären. Läcker stod han där i en tait vit overall typ värsta Elvis stuket. Eva Roos var en hit som sträng fröken men släppte loss värre än Tina Turner i finalen,
Alla duktiga dansare fick kämpa hårt i alla dansnummer och svettades så mycket att många foder fick bytas under säsongen då Grease spelades.

Teaterchef var - Hasse Wallman, Regissör/ Koreograf - Runar Borge, Scenograf- Svein Lund-Roland. Kostym L-Å Wilhelmsson.